Godmorgon kära läsare. Här är veckans del ur ”Förälskelse”. Hoppas att ni tycker om den! Lämna gärna er åsikt, bra eller dålig, i kommentarsfältet. Oj vad jag älskar att vakna upp och skriva, och ännu mer älskar jag att visa detta för er! Ha en fantastisk dag.
Ditt hjärta slår hårt och försäkrar mig om att du är vid liv. Du andas ut djupt när jag vänder på huvudet för att smeka din bröstkorg med mina läppar. De letar sig uppåt och kysser dig bakom örat medan du lutar dig i en bakåtfallande position, så att du blottar hela halsen. Min tunga leker bland dina pulsådror och jag håller ett stadigt tag om ditt hår, drar ner dig bakåt så att du nästan ligger ner. Byter position så att jag ligger med hela kroppsvikten på dig, men du stöter hårt till mig, nästan så att jag ramlar ner, och lägger dig överst igen. Efter ytterligare några tunga andetag, nu dock på ett helt annat sätt, sätter du dig på sängkanten och så kommer det. Jag undrar om du vet att det är jobbigare för mig än dig.
”Snälla. Snälla lämna henne någon gång. Jag står inte ut längre.”
Jag gnuggar fingrarna mot pannan, blundar och masserar min tinning med högerhanden. Sakta reser jag mig upp och sätter mig bredvid dig, drar bak ditt toviga hår som aldrig lyder och luktar dig bakom örat. Du doftar kokos och vanilj. Jag ger dig en lätt kyss vid ditt ovanligt markerade kindben som du så ofta får komplimanger för, och ställer mig upp.
”Hej då, Luna.”
Du ser på mig med en besviken blick. En blick som säger ”dra åt helvete” men även, ”lämna mig aldrig”. Min kropp känns lätt och snabb när jag rör mig genom huset, som om jag var på väg härifrån hela tiden. Det kanske jag var också. Jag är nog alltid på väg ifrån dig. Men så fort jag kommer bort så är jag på väg till dig igen. Det är som om jag inte klarar mig med eller utan din närvaro, men den har ihjäl oss båda sakta oavsett vad. På väg ifrån dig tänker jag på vad du bett mig om, ifall det är rimligt. Ångesten gror i mig varje gång du drar upp det, för jag vet att just det samtalet alltid menas att sluta med att någon blir sårad. Det gör så förbannat jävla ont. Psykiskt till den grad att det blir fysiskt. Vill skrika rakt ut och aldrig mer bli kär i någon, någonsin. Jag förtjänar att leva i celibat för resten av livet.
Tunnelbanan kommer om fyra minuter, och jag sätter mig på en bänk bredvid en man med kostym. Han har bakåtslickat hår, lackade skor och färgglada strumpor som syns i mellanrummet mellan byxslutet och skon. I handen håller han en iPad som han googlar porr på. Jag ler och tänker på hur oförutsägbart livet är, och vänder snabbt bort blicken när han sneglar åt mitt håll. Min mobil vibrerar i fickan, och när jag plockar upp den ser jag att hon ringer mig. Låter ett auto-sms gå iväg där det står att jag är upptagen, vågar inte höra din röst. Vågar inte varar ärlig, jag är så feg att jag vill sjunka under jorden. Du svarar på sms:et att jag ska komma till dig om jag har tid över, att du inte mår särskilt bra. Efter att ha tänkt efter i någon sekund reser jag mig upp och joggar upp från tunnelbaneuppgången till bussarna.
Slussen är mörk, kall och vacker. Skyltar lyser upp Götgatsbacken bakom mig, vattnet är lugnt, alldeles stilla och Gröna Lund på andra sidan känns avlägset. Minns hur du och jag åkte dit i somras och du ville så gärna att jag skulle vinna en stor chokladkaka åt dig. Jag köpte upp alla brickor, och du log och sa att det inte fungerade så, att jag fuskade. Den unga tjejen framför chokladhjulet tittade på oss och jag bad henne att ta bort en siffra. Jag köpte alla brickor utom en siffra, och du skrattade när du äntligen fick hålla i chokladkakan som såg ut att vara dubbelt din storlek. Efteråt kysste du mig och sa att jag var en mycket bra spelare, och så mådde vi groteskt illa flera timmar efteråt att ha ätit upp den och åkt popexpressen femton gånger.
Jag kliver på 3:an direkt vid bron och åker hela vägen till slutstationen. Lutar huvudet mot fönsterrutan och blundar, tar upp mina hörlurar och försöker hitta en låt som inte påminner om någon, eller något. En låt som bara är en låt, men det är helt omöjligt. Väl framme sätter jag mig på trottoarkanten och försöker samla mig. Det känns som om alla vet exakt vad jag ska ta mig till, utom jag. Eller, folk och folk. Jag går inte runt och pratar om mitt förhållande med dig öppet, men de människor vi vänner väl kommer varje dag med kloka råd som jag av någon anledning aldrig lyckas lyda.
”Gör dig av med en annars förlorar du båda, lämna inte en människa du varit med flera år, lämna inte en människa som du känner så starkt för, lämna båda, lämna ingen, njut.”
Jag vet inte ens vad som är moraliskt rätt bland allt virrvarr jag kallar mitt liv just nu. Vårt liv, vi tre. Trottoaren blir för kall att sitta på, och jag går in till dig. Du ligger i sängen och ser ut så som du alltid gjort under dina sex månader här. Blek. Kall. Ensam. Älskad av döden och hatad av livet. Oj vad jag inser hur mycket jag tycker om dig när du ligger där, du är trygg och trots att jag står på andra sidan rummet känner jag dig så väl. Jag vet hur du ser ut när du precis vaknat, och hur du tycker bäst om att hålla hand i någons ficka så att man inte blir kall. Hur du gillar dina ägg stekta länge, nästan vidbrända och att du aldrig vill stänga din jacka om vintern, för att ”det är fult och ingen vinterjacka är snygg stängd”. Dina klarblåa ögon ger mig en blick som jag önskar kunde värma dig lite mycket som den värmer mig och du brister upp i ett leende.
”Tack för att du kom, trots att det är så sent.”
Du pekar mot en stol bredvid din säng och ber mig att sätta mig. Jag säger att jag kommer till dig när du än ber om det, och att det aldrig är några problem. Du skrattar och svarar,
”Jo, jag vet. Och jag älskar dig för det. Men jag vet hur mycket du avskyr sjukhus.”. Dina ögonlock faller och jag sätter mig på stolen innan jag lutar mig framåt för att kyssa dig på pannan.
