Annons



Att gråta


Det här är vad jag har jobbat med dom senaste dagarna! Varje söndag kommer jag släppa ett kapitel ur min textsamling ”Så naken man kan bli”. Texterna är personliga och ganska utelämnande, precis så som jag vill ha det. Samlingen består av tre delar med fem kapitel vardera.

Annons

sånaken

Del 1

Kapitel 1

Att gråta

marmor.3

Vi såg på en film där en kvinna med barn i tonåren fick cancer och dog. Jag pillade lite på henne.

”Farmor, sover du?”

Tystnad.

Så föll tårarna ner för min 9-åriga kind, och ångesten växte i takt med eftertexterna som rullade på TV:n. Döden. Det var ett sådant obehagligt faktum. Att människan som låg bredvid mig och som var hela min värld en dag inte skulle finnas mer gjorde så innerligt ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.

marmor

Några år senare låg jag där igen, i samma lägenhet. Och grät. Inte för att någon hade dött i cancer. Eller jag kanske gjorde det. Jag dog nästan i någon slags light-hjärtesorgscancer. Jag grät tills jag somnade och jag grät när jag vaknade. Det kan lika gärna ha gått två dagar eller två veckor som jag låg i den där lägenheten, jag minns inte. Eftersom att det var sommarlov flöt dagarna ihop till en enda tjock massa, och nu när världen jag kände till inte var densamma längre kände jag mig kvävd i ett stort svart tomrum. Jag minns hur jag inte ville åka hem. Det fanns minnen överallt, små lappar på väggarna, hans kläder vikta längst ner i garderoben, solrosen på min fönsterbräda han aldrig trodde att jag skulle kunna ta hand om (vilket jag inte gjorde heller). Till och med hans doft visste jag skulle dröja kvar mellan mina lakan.

Så jag grät. Fick knappt upp ögonlocken när jag vaknade. Min fina vän kom över och ville släpa med mig ut, men det enda jag ville var att knyta armband och lägga pussel. Vi gjorde det några dagar, men sen tröttnade även jag på att känna mig livlös. Hon slängde på mig smink och sin bästa egoboost BH och vi levde resten av lovet som rika, hemlösa tjejer utan ånger.

Och jag glömde alla tårar. Inte bara dem i min farmors lägenhet. Jag glömde tårarna i min säng när han berättat att han hade haft ett förhållande med min bästa vän. Jag glömde tårarna på tolvan när jag betett mig så dumt. Jag glömde tårarna när han valde bort mig en miljon gånger bara för att komma tillbaka och få mig att må så som ingen kunde igen.

marmor1

Jag känner inget agg mot den här människan idag. Tvärtom önskar jag honom allt väl och är så fantastiskt tacksam över erfarenheterna vi gav varandra. Jag tror faktiskt att tårarna tog slut lite den där gången. Har knappt gråtit sen dess. Jag grät lite när Sanna Nielsen vann melodifestivalen (hade ju nynnat på Alcazar i typ en månad, liksom hallå). Sedan har jag så knäppa tårkanaler att mina ögon tåras så att jag gråter varje gång jag ligger ner (mitt liv är jobbigt), men annars, nej.

Den här texten borde väl sluta med att jag berättar hur jag har hittat en ny kille nu och att allt är fantastiskt med honom, men jag skriver såhär istället:
Jag har hittat mig själv nu. Och jag är fantastisk.

TAGGAR
3 kommentarer | Translate
OM DEMI

Demi Vincefi är 17 år och har en oklanderlig känsla för trender då hon tillbringat större delen av sin uppväxt i CHICS korridorer med sin stylistfaster Csilla.
 Demi ser inte studentbudgeten som ett hinder utan snarare som en utmaning till att vara kreativ både stil- och trendmässigt. I bloggen följer vi hennes vardag med kompishäng, medryckande pysseltips, stylingknep och inspirerande outfits med en blandning av lyx och budget. Demi har bloggat sedan oktober 2013 och har redan hunnit bli mångas favorit teen. Välkommen till bloggen!



ARKIV








Laddar http://demi.chic.se/pink-princess/